Nu är de små sexton dagar gamla. De sitter och ylar när de tycker livet är tråkigt, senaste dagarna har de börjat få balans nog att stå. Det går att kunna ta ett par steg, tills det kommer en liten vindpust och välter dem. När man än kikar i valplådan sitter det en eller ett par där med samma uppsyn som de är bakis efter en kväll de inte minns hälften av, ännu mindre hur och varför de är där de vaknar.
Grabbens favorit, gnällfian som nu är tystast och lugnast i kullen, är den som är
först med det mesta. Hon uppskattar till och med att man busar lite, sötchock
right there.
Just nu sitter jag med en småfrusen liten kille i knäet. Han tyckte inte om att
duscha idag, vilket är ett nödvändigt ont när man inte är rumsren. Det finns
en som alltid, alltid den som hamnar i skiten.
Han är givetvis den enda i hela kullen om tio som är helvit och en av de minsta,
vilket tekniskt sett gör hans chanser mindre än de andras att rulla, volta, snubbla,
somna i valfri kroppsvätska men nej..
Golden shower boy.
Hur mår de tre vuxna då?
Trollet är väl så safe hon kan vara utan en bekräftande rötgenbild som säger
att hon är frisk. Hon är pigg och glad som aldrig förr utomhus, föredrar att sova
under min stol annars. Äter som sig bör - en tolv kilos kasse som vanligtvis
håller i tre månader håller en tredjedel av det dessa digivande dagar.
Grabben gör sitt yttersta och mer där till, kroppen orkar mindre än vad det
finns vilja för. All stress med trollets hälsa och de sömnlösa nätterna har satt
sina spår hos oss båda. Sedan spökar det ständiga problemet med pengar.
Vänner, föräldrar, veterinär, räkningar och mat kan inte betalas med ett
leende eller utbyte av tjänster utan av påhittade krumelurer på ett konto
som inte finns. Tycker det är sorgligt att något som är fullkomligt påhittat
bestämmer hur man lever och dör. På något sjukt jävla sätt bestäms en
varelses kompetens och värde i ett antal krumelurer, som om man är mindre
eller mer viktig beroende på hur många krumelurer som står i ens namn.
Nåväl. Hur mår jag själv? Jovars. Söker jobb mot min absoluta vilja, men så är det att vara vuxen. Har eventuellt två uppdrag som kan dra in lite välbehövigt klirr och för det är jag glad. Är fantastiskt glad för detta ovanligt tråkiga juniväder - kanske finns någon mermäktig någonstans som lät en av mina önskningar för sommaren slå in?
Inte för att jag ångrar valparna, kommer inte göra det i det långa loppet heller. Enda som möjligtvis är synd att jag inte kan tillbringa all min vakna tid i stallet, den plats i universum jag känner mig som mest hemma. Saknar prinsen något enormt!
Nu är grabben iväg på affärsresa, leaving me alla hundar och helt ok-dugliga datorhögtalare. Eftersom blymörka moln glider in och varnar för regnväder 2.0 för dagen stannar jag inne (ett tag), dricker hemmablandad frapino och tävlar med 90-tals Axl Rose om vem som kan hålla ton längst.
