Recap.
11.34, 12.48, 12.52, 13.47, 15.43, 16.24, 17.41, 19.09, 20.59, 23.30.
Elva timmar och 46 minuter för en vecka sedan idag, blev tre sakta men säkert tretton. Under sömnlösa nätter, med ett hjärta som en kollibri sedan dess, har jag och grabben vakat över trollet och de små. Ett tag såg det väldigt mörkt ut.
Trollet råkade ut för en komplikation i samband valpningen och fick åka taxi till djursjukhuset där de konstaterade livmodersinfektion vilket utan behandling kunde lämna mig utan min andra hälft.
Det var grabben som åkte med trollet, lämnade mig med de tio små som bara var två dygn gamla. Efter rötgen, ultraljud och alldeles för många sprutor senare kom de hem igen, i hopp om att vård hemma skulle rädda undan mitt troll från dödsbädden.
I dagsläget ser det ut som så. Det är samma gamla blick igen, rastlösheten står i taket för det är sååå tråkigt att ligga hemma och dia. Maten slinker ner som den ska och valparna växer så det knakar. Vilken timme som helst kommer vi se ett öga eller två möta världen för första gången.
Det är galet spännande. Att de små liven har allt kvar att upptäcka, se världen genom deras reaktioner och förundran. Att få vara med från första andetaget och se dem bli individer, redan är det tydligt vilka som brås på mor och vilka på far men alla detaljer däremellan återstår.
Är omotiverad till skriva mer, kan tro de flesta som klickade in på detta var för att se valpbilder ändå.
