0 Läs mer >>
Tänkte på bloggen idag, att jag kanske borde skriva. Men vad fan då? Så mycket har hänt samtidigt
det känns som verkligen ingenting har hänt.  Det har flyttats, härjats, galet, upp och ner. Elva
hundar blev tre och Malmö blev Blekinge, jag var rödhårig som blev platinablond som blev
askblond. Sambo till singel, från 20 år till 22-åring.  Snart flyttas det igen. Avskyr att flytta,
men denna gång leder det nog ett steg i rätt riktning. Mer möjligheter, mer frihet, mer att leva för.
 
Nu har jag slickat mina sår, sovit igen förlorade nätter och reparerat mina sargade ben. Jag är redo att ta mig i kragen. Det är min tur nu. My time to shine.
 
Har varit tillräckligt deprimerad, ångestladdad, sorgen, gråtdrucken och i dåligt skick. Men jag är
inte naiv, man kommer falla igen, annars kan man inte stå stark på riktigt. Man är bara så stark
som den svacka man har tagit sig från. Allt blir vad man gör det till. Tycker du synd om dig,
bu-fucking-hu, för det är då livet går utför på riktigt. När man insett är det bara att göra lemonad
av alla citroner. Den lemonaden kan faktiskt bli det bästa du någonsin gjort.
 
Jag sätter upp håret och knäcker knogarna - kom an livet, du och jag har redan gått 21 ronder! Du har gett mig en jävla match, slått mig blodig och knäckt mig, men jag har fortfarande vunnit varendaste rond! Denna gång är det slut på ursäkter och du är nere för räkning.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Ta sig i kragen.

0 Läs mer >>
En sover mellan väggen och dammsugaren, en annan på min väska. En har hela valplådan för sig själv och en sover precis utanför. En äter av deras valpmat och precis skällde en på sängen. Två sover under teven och resten ligger i trollets säng. Så ser en vanlig förmiddag ut för oss, efter att det har ätits frukost, gjort sin business och busat med varandra och våra tår, ihoprullade plastpåsar, papperstussar och bollar.
Alla har sagt att det blir värre ju äldre blir men va? Det är idag en månad sedan de föddes och livet är enklare än på länge. Vi mår bra, vovvar som mig och grabben. Nya saker händer varje dag och tio gånger om, vi tröttnar aldrig!
Situationen i ära har vädret vänt. Värmen kom som en käftsmäll i helgen och fortsätter langa uppercuts. Timingen är perfekt!
 
Tyskland vann över Brasillien med 7-1 igår, tror inte någon har missat.
Min gammelmormor dog ungefär då matchen blåstes igång,
tror de flesta missat det. Nästan två månader efter sin 91 årsdag
så oväntat var det inte, däremot lider hela Hermansenätten
av faktum att ingen var hos henne. Av alla barn, barnbarn,
barnbarnsbarn och barnbarnsbarnbarn fann ingen där.
Det är det som gör så ont.
Hon tog hand om alla. Hade koll på alla födelsedagar. Skickade
alltid presenter och julklappar varje år om det så betydde att
hon fick leva på potatis månaden ut. Ingen brydde sig så mycket
som henne.
Skrev ett brev till henne i helgen som mammas man skulle
lämna i handen till henne imorgon. IMORGON. Där står det
att jag har sådana skuldkänslor över att inte skrivit på flera år
och så dör hon. Inte heller kan jag gå på begravningen,
ens om jag ville.
 

"You want a physicist to speak at your funeral. You want the physicist to talk to your grieving family about the conservation of energy, so they will understand that your energy has not died. You want the physicist to remind your sobbing mother about the first law of thermodynamics; that no energy gets created in the universe, and none is destroyed. You want your mother to know that all your energy, every vibration, every Btu of heat, every wave of every particle that was her beloved child remains with her in this world. You want the physicist to tell your weeping father that amid energies of the cosmos, you gave as good as you got.

And at one point you'd hope that the physicist would step down from the pulpit and walk to your brokenhearted spouse there in the pew and tell him that all the photons that ever bounced off your face, all the particles whose paths were interrupted by your smile, by the touch of your hair, hundreds of trillions of particles, have raced off like children, their ways forever changed by you. And as your widow rocks in the arms of a loving family, may the physicist let her know that all the photons that bounced from you were gathered in the particle detectors that are her eyes, that those photons created within her constellations of electromagnetically charged neurons whose energy will go on forever.

And the physicist will remind the congregation of how much of all our energy is given off as heat. There may be a few fanning themselves with their programs as he says it. And he will tell them that the warmth that flowed through you in life is still here, still part of all that we are, even as we who mourn continue the heat of our own lives.

And you'll want the physicist to explain to those who loved you that they need not have faith; indeed, they should not have faith. Let them know that they can measure, that scientists have measured precisely the conservation of energy and found it accurate, verifiable and consistent across space and time. You can hope your family will examine the evidence and satisfy themselves that the science is sound and that they'll be comforted to know your energy's still around. According to the law of the conservation of energy, not a bit of you is gone; you're just less orderly. Amen." - Aaron Freeman.

Livet.

0 Läs mer >>
 
Det börjar med en oskyldig liten idé, en liten gnista som får liv som lätt får (för mycket) näring och tillslut står jag där med en skogsbrand i huvudet. Jag blir med andra ord väldigt lätt väldigt uppslukad av vissa idéer som kan tänkas dyka upp i tid och otid. Finns säkert de som tycker det är oaktsamt, barnligt till och med, att tänka och drömma i sådan skala.
De som tycker så måste ha jävligt tråkiga liv.
 
Mitt liv består ständigt av projekt där jag tar mig vatten över huvudet, kastar mig in i det
okända. Jag tycker tydligen inte om ett inrutat liv är man vet vad som väntar. Är det inte
en till hund så är det en häst, är det inte det så börjar jag plugga på universitet. Plötsligt
står jag sedan med en drös valpar som fascinerar mig beyond this world och retar mig till
vansinne om vart annat.
Före det, när jag var 16 år gammal, hoppade jag av päronens plan att lämna Skåne
- som för övrigt var min idé från början - och stannade kvar för gå musik på en
skola i Helsingborg och skaffa chinchillor. Ja, man kan med rätta kalla mig omstädig.
 
Det tändes en ny gnista, sådär tre veckor efter de smås ankomst och man kan det där
grejen nu ( <- självironi, dumbfucks) så vill jag någon gång under de närmsta åren
genomföra en insamlingsresa. Alltså, uppmärksamma och samla in pengar till
en eller några djurrättsorganisationer genom att ta mig från punkt A till punkt B, med hundar.
Detta äventyr skulle kunna vara ens livs största bedrift - ett mål att sträva efter och all lärdom man kommer få med sig, självinsikten och bandet med och mellan vovvarna men inte minst självvärdet. Att få känna att det man gör är viktigt och spelar roll, det är ovanligt att ha den känslan under en blå regering. Men att också göra skillnad, att uppmärksamma det man förtjänar mer recognition och göra något gott för dem samtidigt. I teorin låter som att jag kan dö lycklig efter att ha genomfört ett sådant kopiöst projekt, för mig som person och det jag kommer att åstadkomma.
 
Att jag inte tänkt på detta förr!
Visserligen, för ett decennium sedan hade min kära mor en gamla önskan om att cykla från Skåne till Amsterdam, vilket hon då sa att "det gör vi när du fyllt 13". Ah, det har gått åtta år sedan min första tonårsdag och ingenting hänt, mer än hon planterade idén hos mig.
Det var länge sedan jag fastnade för en så långsiktig idé. Nu är det att slipa på detaljerna!
 
 
 

Kalla mig dagdrömmare...

0 Läs mer >>
 
Om det är något du ska läsa i detta inlägg är det Promoes rader längst ner, tagen från Looptroop Rockers Hälsa Hatarna.
 
Vill till en början poängtera att jag inte är mycket bättre än alla andra? Nej. I väntan på min tid är kommen gör jag det bästa utav det. Åker buss, cyklar överallt, äter veganskt och snålar med el. Vill knappt ens till London senare i år, för det kräver flygtransport. Jag må vara miljömedveten, men tänker inte paddla en liten kanot över till England.
 
Men jag spottar på mänskligheten. Skäms för att tillhöra släktet. Varför? För människan är det enda djur i världshistorien som påstår sig vara högst i rang. Den enda art som aldrig fattat det här med naturligt urval men paradoxalt nog har ihjäl hela planeten och dess rättfärdigade invånare. Bara för att majoiteten av varelser på denna planet inte har stämband utvecklade som oss betyder det inte att de är ointelligenta. Tänk vilka oerhörda kunskaper det finns som mänskligheten aldrig kan ta vara på. Människans kunskapstörst har alltid varit det hopp jag haft om släktet, för hos massan finns viljan att göra rätt, att inte vilja skada. Att använda ordet "eliten" får mig att låta som en konsperationsteoretiker, men visst finns det de som är helt uppslukade av numret som står på bankkontot och den makt som kommer därefter.
 
Idioter skövlar, anlägger vägar och snart är det mer asfalt och betong mer än gräs och träd - på vissa ställen ser ju redan ut så. Idioter dödar för päls och kött, stänger in djur för ägg, mjölk och bacon där djur lider i åratal innan de slaktas - om de inte dör i transporten. Sedan gnäller samhället när någon mördat en annan? 
I mina ögon är det dubbelmoral. Äter du kött med gott samvete ska du fan inte klaga. Kör du bil ensam är du idiot. Det är inte en mänsklig rättighet eller naturligt - det är en pervers utveckling där människan leker gud.
 
Bitterhet är inte anledningen till varför jag skrev detta, snarare upgivenhet. Älskar livet precis som mitt troll, prinsen och alla (de få) människor jag håller av, är nöjd med allt jag har. Det jag vill är att rista om någon, vem som helst, som kan tänkas läsa detta. Om inte det lyckas har jag åtminstone blåst av mig den energin för att nu kunna gå ut, njuta av det dåliga ozonlagret och läsa filosofi.
 
Tar det från nån som vet från egen erfarenhet
Satt fast I det destruktiva, attityden gjorde det så lätt att smita
Så om du vill ut sträcker jag min hand till dig,
det är de minsta jag kan göra
Men om du är nöjd säger jag ta hand om dig!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Hälsa dem.

0 Läs mer >>
Mitt liv kan delas upp i två huvudepoker - pre-Kreon och post-Kreon, pre-Troll och post-Troll. Än så länge är jag kvar, och mitt upp i, Troll-epoken. Vad post-epoken har i besittning får tiden själv utvisa!
 
Helt ärligt har jag inte många eller tydliga minnen från större delen av mitt liv. Jag vet varför så är fallet, men känns lite väl personligt att ta det just nu. Istället sitter varenda nyans av olika sinnesstämningar genom dessa drygt 20 år som fastbränt.
Det jag associerar Kreon-epoken med är rastlöshet och tonårstomult, kort och gott. Stökigt hemma i en hemstad som höll mig gisslan, de ljusglimtar från den tiden överskuggas tyvärr av den dåliga stämningen som blir när ett ensambarn rebellar. Det alltså förutom Kreon, min lille ponny. Min prins och stora monofob som såldes 2007 och ah, the rest is history.
 
November 2011 hände det bästa i mitt liv på grund av den mest bisarra människan i mitt liv, men hade gått igenom det utan att blinka när som helst igen. Det var alltså då trollet, min hund och bästa vän, kom in i mitt liv.
      Åren där emellan har spenderats i skolans själaätande salar, sjukhus, och olika boningar där jag aldrig kände mig hemma. Gick ut högstadiet mot alla odds, och inte med dåliga betyg som grädde på moset. Gymnasiet var de tre värsta åren av mitt liv, inte ens studenten var befriande. Men trollet har varit där i vått och torrt - hunden är sannerligen människans bästa vän för utan henne hade jag inte varit där jag är idag.
Hästen och hans ägare är en nyfunnen vänskap sedan februari i år. Det tog mig alltså några år att kunna ta till en ny prins till hjärtat och få syssla med min största passion igen men oj, vilken personlighet!
 
Förutom trollet och hästen finns min kära mor som kommer
med de sämsta skämten som någonsin berättats i historien
av allt. ALLT. Hennes man är den far jag aldrig haft och det
är tack vare honom jag är hårdrockare till den dag jag ligger
död och begraven.
Sedan snart 1.5 år tillbaks är jag tillsammans med den mest
godhjärtade, gitarrgalnaste och snepe pojkvännen, han som
har storslagna planer.
Utöver dem finns det ett litet, men ack så stimulerande
vänskapskrets. Utan att överdriva är djuren det sällskap
jag föredrar, det är vardagen med dem som nog blir det
jag skriver mest om.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Recap.