Vardagsfilosofi.
Idag berättade professor Hartman vad paradigm är (vetenskapens utvecklingsmönster) för klassen i Teoretisk filosofi. Så primitivt egentligen, så simpelt.
Jag vet meningsinledningen "Känslan när.." är gravt missbrukad vid det här laget, men när en filosofisk teori liksom uppenbarar sig och aha-känslan känns som en saftig käftsmäll, så är den olik vilken annan känsla som finns.
Var det också så Sokrates kände när förlossningstekniken gav frukt? Aristoteles när han satte ord till den moraliska dygden? Wittgenstein när han löste filosofins gåta? Det är en intellektuell kick utan dess like.
Ändå fastnar man framför teven med datorn i knäet, slökikande på Ullared eller Criminal Minds istället för näsan i en filosofibok och faktiskt få ut något vettigt av tiden. För tiden passerar oavsett.
De stora inom filosofin satt ju knappast och ignorerade sinnets behov av stimulans, lika lite som en triatlet håller sig på topp genom att sitta i soffan med näven i chipspåsen. Med andra ord, man kommer ingenstans om man inte börjar någonstans. Ingen blir awesome utan anstränging och practice makes perfect.
Nu ska jag revolutionera och göra ett eget paradigmskifte och återuppsta mina filosofiestudier.