enfilosofsvardag.blogg.se

Bra start. Verkligen. Kanonbörjan på veckan. Det var organiserat kaos här imorse eftersom teletubbie till sambo jg har (ja, han får stå ut med det tills bättre dyker upp.) i skrivande stund strax är framme vid flygplatsen för att styra kosan till London. Jag drabbades med resfebern och är SÅ GLAD för att hittills gått smooth, hoppas bara att man kan säga detsamma när planet landar med en styck pojkvän och gitarr intakta. Allt gick super i strålande väder, tills jag anländer i helvetesstaden Lund.

Är mild i orden när jag skriver att jag fullkomligt avskyr staden och dess invånare från djupet av mitt hjärta, med sådan innerlig passion att jag säkerligen skulle få VG på hela filosofikursen om energin som ödslades lades där istället.

Nåväl. Väl framme, i tentasalen, kommer jag precis på att id-kortet ligger hemma which equals kuggad tenta. Femte i rad. 

Det var den tenta jag haft bäst förutsättningar att sätta (av olika anledningar har tid och ork alltid varit alldeles för knapp) och så slarvar jag något så katastrofalt. Besvikelsen i den spontana stunden och även nu tre timmar senare är lamslående, oy vey!

 

Efter att ha störtgrinat en halvtimme vände jag rätsida på energin och bet ihop. Självömkan har aldrig tagit någon någonstans någonsin.

Tentavakten jag talade med tidigare tog fram mina tentafrågor så fort han såg mig stå i dörren. Att han höll koll på vilken kurs jag tillhörde var en liten, liten gest på sympati som räckte lång väg. Slog mig ner och kunde sätta fyra av sex frågor vilket garanterat mitt första godkänt på universitetsnivå.

 

Jag och min sambo är konstärer när det kommer att bemästra motivering. Utan honom hade jag,

som skrivet i föregående inlägg, inte varit där jag är idag. En sådan sak slår ner en för stunden,

men det är bara synd om en så länge innan det blir slöseri med energi. Det kräver dock att man

har någon som kan ta emot en när man trillar dit.