Kalla mig dagdrömmare.
De som tycker så måste ha jävligt tråkiga liv.
Mitt liv består ständigt av projekt där jag tar mig vatten över huvudet, kastar mig in i det
okända. Jag tycker tydligen inte om ett inrutat liv är man vet vad som väntar. Är det inte
en till hund så är det en häst, är det inte det så börjar jag plugga på universitet. Plötsligt
står jag sedan med en drös valpar som fascinerar mig beyond this world och retar mig till
vansinne om vart annat.
Före det, när jag var 16 år gammal, hoppade jag av päronens plan att lämna Skåne
- som för övrigt var min idé från början - och stannade kvar för gå musik på en
skola i Helsingborg och skaffa chinchillor. Ja, man kan med rätta kalla mig omstädig.
Det tändes en ny gnista, sådär tre veckor efter de smås ankomst och man kan det där
grejen nu ( <- självironi, dumbfucks) så vill jag någon gång under de närmsta åren
genomföra en insamlingsresa. Alltså, uppmärksamma och samla in pengar till
en eller några djurrättsorganisationer genom att ta mig från punkt A till punkt B, med hundar.
Detta äventyr skulle kunna vara ens livs största bedrift - ett mål att sträva efter och all lärdom man kommer få med sig, självinsikten och bandet med och mellan vovvarna men inte minst självvärdet. Att få känna att det man gör är viktigt och spelar roll, det är ovanligt att ha den känslan under en blå regering. Men att också göra skillnad, att uppmärksamma det man förtjänar mer recognition och göra något gott för dem samtidigt. I teorin låter som att jag kan dö lycklig efter att ha genomfört ett sådant kopiöst projekt, för mig som person och det jag kommer att åstadkomma.
Att jag inte tänkt på detta förr!
Visserligen, för ett decennium sedan hade min kära mor en gamla önskan om att cykla från Skåne till Amsterdam, vilket hon då sa att "det gör vi när du fyllt 13". Ah, det har gått åtta år sedan min första tonårsdag och ingenting hänt, mer än hon planterade idén hos mig.
Det var länge sedan jag fastnade för en så långsiktig idé. Nu är det att slipa på detaljerna!