0 Läs mer >>
Har skurat golvet, varit ut med trollet, färgat håret, diskat och gjort hundmat, allt innan halv nio på morgon. Världen där ute är suddig av regn vilket får mig att tänka på prinsen och hans vänner där ute i sommarhagen som inte har någon ligghall. Förhoppningsvis fick de komma in inatt och det var påfyllt med halm för det var tomt när vi var där.
Trollet fick semester igår och följde med till stallet, hon har inte varit där på över två månader. Så glad, men var mer glad för att åka bil!
Prinsen var så himla fin, man blir nästan rörd. Sedan att man själv rider som ett jehu tycker jag spelar mindre roll när hästen ändå har semester, för inte drar du till arbetsplatsen när du är ledig?
Inte heller klarar du springa en mil i första taget efter ett längre uppehåll.
Det skulle vara roligt och det tror jag nog det var också.
 
Det fanns utrymme för bus med, herpherp.
 
 
 
 När han inte busade och var dryg gick han som en klocka, inte ett dugg stel trots en månads semster!
 
 
I skritt kunde kossan haka på och snusa i hovavtrycken. Ingen av dem bryr sig om den andre, utan håller sig på sin kant.
 
 
Mina allt, trollet och prinsen!
 
 
Ja, det GÅR att ståstill emellanåt. Älskar hans resliga svans, alltid mycket alert och bär upp sig bra när han inte rör sig och snubblar på benen.
 
 
Prinsen är den mjukaste och känsligaste häst jag någonsin fått privilegiet att lära känna. Jag hade inte trott för ett halvår sedan att man
kunde hitta en föredetta travare som är så 'oförstörd'.
 
 
Som sagt, sex veckors uppehåll. Är medveten om att sitsen är lika vacker som dansbandsmusik är vedervärdig på samtliga bilder, men YOLO.
 
 
Bjuder på lite spansk ridkonst prinsens härliga ägare så duktigt lärt honom! Sugen på att lära honom gå skritten men får väl bli vinterns projekt.
 
 
Wooo!
 
 
Tack prinsen för att du gett mig en chans när din riktiga människa ansåg mig duglig! På den korta tid jag börjat finnas i din vardag har du bjudit
på så mycket mys och skratt att jag inte ångrar en sekund. Sådan här tur har man inte, att hitta er två. Frågar mig om och om igen vad
jag gjort för att haft den äran att finnas i ditt och din flocks liv och att få inkludera dig i min!
 

Livet 2.0

1 Läs mer >>
Idag firar vi trollet lite extra just för att hon gick miste om större delen igår. Visst, hon fick en falafalrulle med mildsås men nu slog grabben till med bavur!
 

 
 
 
 
 

Hurra igen!

0 Läs mer >>
 
 
 
Gissa vem som nästan missade ett av årets viktigaste dagar..
Det är bevisligen inte många hästar kvar under dessa kvava dagar och dödsfall, för här stod jag och totalt kastat om datumen. En månad och en dag efter valparnas födelsedag är det ju trollets tur. Hela fem år har hon på nacken nu, dock är det på skägget det syns.
Min hjälte, soltståle och mitt allt. Du är anledningen till mitt liv är där det är och utan dig hade jag aldrig nått hit. Det har varit blod, svett och tårar under åren men hade inte velat ha det annorlunda. Du är ingen hund, du är mitt troll och det bästa som hänt mig. Älskar dig, min vän. Hade jag kunnat göra en deal med djävulen hade jag gett dig trettio år av mitt liv om vi fick spendera dem tillsammans.
Hoppas på minst fem år till. <3
 
 
 
 

 
 
 
 
 
 

Hurra!

0 Läs mer >>
En sover mellan väggen och dammsugaren, en annan på min väska. En har hela valplådan för sig själv och en sover precis utanför. En äter av deras valpmat och precis skällde en på sängen. Två sover under teven och resten ligger i trollets säng. Så ser en vanlig förmiddag ut för oss, efter att det har ätits frukost, gjort sin business och busat med varandra och våra tår, ihoprullade plastpåsar, papperstussar och bollar.
Alla har sagt att det blir värre ju äldre blir men va? Det är idag en månad sedan de föddes och livet är enklare än på länge. Vi mår bra, vovvar som mig och grabben. Nya saker händer varje dag och tio gånger om, vi tröttnar aldrig!
Situationen i ära har vädret vänt. Värmen kom som en käftsmäll i helgen och fortsätter langa uppercuts. Timingen är perfekt!
 
Tyskland vann över Brasillien med 7-1 igår, tror inte någon har missat.
Min gammelmormor dog ungefär då matchen blåstes igång,
tror de flesta missat det. Nästan två månader efter sin 91 årsdag
så oväntat var det inte, däremot lider hela Hermansenätten
av faktum att ingen var hos henne. Av alla barn, barnbarn,
barnbarnsbarn och barnbarnsbarnbarn fann ingen där.
Det är det som gör så ont.
Hon tog hand om alla. Hade koll på alla födelsedagar. Skickade
alltid presenter och julklappar varje år om det så betydde att
hon fick leva på potatis månaden ut. Ingen brydde sig så mycket
som henne.
Skrev ett brev till henne i helgen som mammas man skulle
lämna i handen till henne imorgon. IMORGON. Där står det
att jag har sådana skuldkänslor över att inte skrivit på flera år
och så dör hon. Inte heller kan jag gå på begravningen,
ens om jag ville.
 

"You want a physicist to speak at your funeral. You want the physicist to talk to your grieving family about the conservation of energy, so they will understand that your energy has not died. You want the physicist to remind your sobbing mother about the first law of thermodynamics; that no energy gets created in the universe, and none is destroyed. You want your mother to know that all your energy, every vibration, every Btu of heat, every wave of every particle that was her beloved child remains with her in this world. You want the physicist to tell your weeping father that amid energies of the cosmos, you gave as good as you got.

And at one point you'd hope that the physicist would step down from the pulpit and walk to your brokenhearted spouse there in the pew and tell him that all the photons that ever bounced off your face, all the particles whose paths were interrupted by your smile, by the touch of your hair, hundreds of trillions of particles, have raced off like children, their ways forever changed by you. And as your widow rocks in the arms of a loving family, may the physicist let her know that all the photons that bounced from you were gathered in the particle detectors that are her eyes, that those photons created within her constellations of electromagnetically charged neurons whose energy will go on forever.

And the physicist will remind the congregation of how much of all our energy is given off as heat. There may be a few fanning themselves with their programs as he says it. And he will tell them that the warmth that flowed through you in life is still here, still part of all that we are, even as we who mourn continue the heat of our own lives.

And you'll want the physicist to explain to those who loved you that they need not have faith; indeed, they should not have faith. Let them know that they can measure, that scientists have measured precisely the conservation of energy and found it accurate, verifiable and consistent across space and time. You can hope your family will examine the evidence and satisfy themselves that the science is sound and that they'll be comforted to know your energy's still around. According to the law of the conservation of energy, not a bit of you is gone; you're just less orderly. Amen." - Aaron Freeman.

Livet.

0 Läs mer >>
 
Det börjar med en oskyldig liten idé, en liten gnista som får liv som lätt får (för mycket) näring och tillslut står jag där med en skogsbrand i huvudet. Jag blir med andra ord väldigt lätt väldigt uppslukad av vissa idéer som kan tänkas dyka upp i tid och otid. Finns säkert de som tycker det är oaktsamt, barnligt till och med, att tänka och drömma i sådan skala.
De som tycker så måste ha jävligt tråkiga liv.
 
Mitt liv består ständigt av projekt där jag tar mig vatten över huvudet, kastar mig in i det
okända. Jag tycker tydligen inte om ett inrutat liv är man vet vad som väntar. Är det inte
en till hund så är det en häst, är det inte det så börjar jag plugga på universitet. Plötsligt
står jag sedan med en drös valpar som fascinerar mig beyond this world och retar mig till
vansinne om vart annat.
Före det, när jag var 16 år gammal, hoppade jag av päronens plan att lämna Skåne
- som för övrigt var min idé från början - och stannade kvar för gå musik på en
skola i Helsingborg och skaffa chinchillor. Ja, man kan med rätta kalla mig omstädig.
 
Det tändes en ny gnista, sådär tre veckor efter de smås ankomst och man kan det där
grejen nu ( <- självironi, dumbfucks) så vill jag någon gång under de närmsta åren
genomföra en insamlingsresa. Alltså, uppmärksamma och samla in pengar till
en eller några djurrättsorganisationer genom att ta mig från punkt A till punkt B, med hundar.
Detta äventyr skulle kunna vara ens livs största bedrift - ett mål att sträva efter och all lärdom man kommer få med sig, självinsikten och bandet med och mellan vovvarna men inte minst självvärdet. Att få känna att det man gör är viktigt och spelar roll, det är ovanligt att ha den känslan under en blå regering. Men att också göra skillnad, att uppmärksamma det man förtjänar mer recognition och göra något gott för dem samtidigt. I teorin låter som att jag kan dö lycklig efter att ha genomfört ett sådant kopiöst projekt, för mig som person och det jag kommer att åstadkomma.
 
Att jag inte tänkt på detta förr!
Visserligen, för ett decennium sedan hade min kära mor en gamla önskan om att cykla från Skåne till Amsterdam, vilket hon då sa att "det gör vi när du fyllt 13". Ah, det har gått åtta år sedan min första tonårsdag och ingenting hänt, mer än hon planterade idén hos mig.
Det var länge sedan jag fastnade för en så långsiktig idé. Nu är det att slipa på detaljerna!
 
 
 

Kalla mig dagdrömmare...